En, numera, välkänd diagnos. Har hänt mig otaliga gånger det senaste året. Alltid i samband med imundigande av kopiösa mängder kinamat på buffé.

Behandling: En kopp kaffe för att må riktigt dåligt. En snus för att jämna ut plågorna aningen, annars lev med det.

Då vandrar jag återigen stigen till jobbet, en veckas semester var en riktig jävla tease. Okristligt tidigt och 5 dagar kvar till helg, bussarna har spelat mig ett spratt och helt lagt om turerna i sommar tydligen, tur jag kollade det innan. Den 15e juli blir det ännu värre, verkar som bussen övh. inte går då.

För en vecka sedan tog jag på mig shortsen, en tunn bomullsskjorta och drack – om än vidrigt – morgonkaffe på terassen med havsutsikt (bilden nedan). Behöver jag säga att det kändes bättre då – för en vecka sedan?

Trogen, likt gamle svarten, är jag dock tillbaka här och bloggar, 06:46 måndagmorgon.

Då har man avverkat första koppen kaffe på vår terass, det var bra! Kunde vart lite mer sol, men så länge det är varmt så :) Sitter och dattar lite på terassen nu och mår väl ungefär så bra som man kan.

Mina jeans hänger på vädring också!

Idag har jag nog gjort absolut ingenting hela dagen. Har inte vart utanför lägenheten övh. Jag har legat i soffan och kollat på film från morgon till kväll, bläsch vilket slöseri med helg. Tur iaf att första delen av helgen var så pass lyckad.

Jag har druckit ohälsosamma mängder kaffe då jag fick snilleblixten att hälla upp en kanna i termos för att slippa brygga hela tiden. Så här såg det ut (ursäkta det smutsiga soffbordet)

När det senare på kvällen började kurra i magen lagade jag riktigt ungkarlsmat i form av pasta med tomatsås. Jag choppade även upp två varmkorvar som blivit kvar sen tidigare i veckan för att sätta lite guldkant på maträtten. Det blev oväntat nog riktigt gott!

Nu ska jag nog dra mig mot bingen snart, problemet är bara att jag sov så rackarns länge i morse. Omställningen till sommartid underlättar inte heller… Ska bli spännande att se om jag kommer upp i morgon bitti, nu när Nilla inte sparkar på mig tills jag reser mig upp.

Ja! Nu har jag äntligen fått ett ord på min knasiga febläss för att spana på folk från mitt fönster som om jag vore 60+ och bodde i en 70-tals-kåk i Birkekärr.

Att ”gubbvakta”, dvs. att stå i ett fönster och se till så att allt går rätt och riktigt till väga i området man har vy över. Gärna med en kopp kaffe och ett bistert ansiktsuttryck.

Min absoluta favorit-tid att gubbvakta är samtidigt som jag lagar mat, t.ex. när jag väntar på att smöret i stekpannan ska sluta bubbla och det är lagom dags att lägga i köttet för bryning innan det far in i ugnen.

Jag tror att min mest upphetsande iaktagelse var en morgon då jag stod och väntade på att kaffet skulle rinna igenom. Jag såg en man med portfölj cykla förbi, min tanke var att han skulle till sitt jobb som personalansvarig på LO. Sen tänkte jag inte mer på det, senare samma dag när jag då väntade på smöret så tar jag en koll ut genom fönstret och ser då samma man på cykeln, med portföljen på styret cykla hem från jobbet! Det var magiskt…

Tack till Johan Hurtig som satt namn på och tillika delar mitt intresse.